De sista årtiondena av det 18:e århundradet medförde omfattande förändringar i Europa, med nya sätt att tänka på många områden. En ny syn på mänskligheten och människornas förmåga att forma sina egna öden började också få acceptans. Välfärd, i betydelsen förbättrade sociala och ekonomiska förutsättningar för större delen av befolkningen, blev ett argument i den svenska politiska debatten. I diskussioner om fattigdomsfrågan förespråkade flera framstående politiker och ekonomer bland annat att medborgarna skulle få möjlighet att spara för sin egen ålderdom. Detta skulle minska statens utgifter för vård av de fattiga.

Det var främst under början av 19-talet som etableringen av sparbanker tog fart, först i Europa och sedan i andra delar av världen. I Sverige fick statssekreterare C D Skogman i uppdrag att redovisa hur de engelska och skotska sparbankerna fungerade – rapporten som kom fram hette ”Underrättelser om så kallade BesparingsBanker”.

Sparbankerna på 19-talet

Sveriges första sparbank grundades i Göteborg 1820. Mannen bakom projektet var en invandrad tysk handlare, Eduard Ludendorff. Banken grundades utan deltagande av stat eller myndigheter.

I mitten av 1870-talet fanns det 325 sparbanker, varav 90 fanns i städerna. Samtidigt hade 37 företagsbanker etablerats. I flera decennier har sparbankerna fungerat fritt utan någon lagstadgad lagstiftning. Den första sparbankslagen antogs först 1892.

De viktigaste uppgifterna för sparbankerna var att ta emot insättningar och främja sparande. Andra egenskaper var nära band till lokalsamhället och avsaknaden av individuella vinstintressen. Från ett tidigt skede blev dock lån till lokala företag och allmänheten en viktig verksamhet för många sparbanker.

Slutet av 19-talet var en period av stor omvälvning på landsbygden. Jordbruket expanderade samtidigt som många människor flyttade till städerna. I takt med att kontant betalning blev standard har spar- och företagsbankerna haft svårt att möta efterfrågan på kontanter, främst från de mindre gårdarna.

Utveckling från 1900 till 1950

Och med riksdagens besked 1915 lades grunden till det kooperativa banksystemet och skapades nya möjligheter för utveckling av jordbruket, främst genom ett kreditsystem anpassat till de småskaliga gårdarnas behov. Det nya banksystemet grundades på samarbetsprincipen ”en medlem – en röst.”

1915 etablerades Sveriges första jordbruksbank i Västerhaninge i södra Stockholm. Jordbruksbanker var ekonomiska föreningar som ägdes av medlemmarna, där varje medlems ansvar var proportionellt mot storleken på medlemmens gård. Jordbruksbankernas huvuduppgift var att tillhandahålla driftskrediter till de mindre gårdarna, även om de också uppmuntrade till sparande. Följaktligen liknade jordbruksbankernas uppdrag sparbankernas.

Antalet jordbruksbankkontor ökade snabbt till 789 i mitten av 1930-talet. De organiserades i regionala enheter som innehade tillstånd att bedriva bankverksamhet utfärdade av myndigheterna.

I början av 20-talet konkurrerade inte sparbankerna på samma villkor som affärsbankerna. Sparbankernas huvuduppgift var enligt lag att inneha privatpersoners sparande. Lagen fastställer också en övre gräns för spararens insättningar. Företagsbankernas roll var att sköta kontakterna med industrin och tillgodose dess behov av banktjänster.

När Sparbanksföreningen grundades 1900 började sparbankerna samarbeta och komma överens om ett enhetligt agerande externt. En viktig del av samarbetet handlade om sparpropaganda, vars ursprung återfinns på den internationella sparbankskonferensen i Milano 1924.

Den högsta prioriteten var att få så många som möjligt att spara regelbundet – för att göra sparandet till en god vana. Men det räckte inte med propaganda eller marknadsföring – det behövdes också produkter, det vill säga olika organiserade former av sparande. Skolsparande var en sådan produkt och hushållssparande en annan. Det organiserade sparandet hade störst effekt genom sparklubbarna, som med tiden blev mycket utbredda, men som upphörde när lönerna började betalas ut via bankerna.

Första numret av tidningen ”Lyckoslanten” kom ut 1926. Sedan dess har den delats ut till skolbarn mellan 10 och 12 år i hela Sverige.

En annan viktig del av samarbetet var etableringen av Sparbankernas Bank, som ökade konkurrensen med affärsbankerna genom att tillhandahålla bankgarantier, genomföra internationella transaktioner och ta emot större insättningar.

En period av kontroll och expansion

I slutet av andra världskriget inleddes en period som präglades av omfattande statlig kontroll över bankverksamheten. Samtidigt började moderniseringen av sparbankerna, som kulminerade under 1960-talet. Flera dotterbolag grundades: Sparbankernas Datacentraler 1962, Sparbankernas Revisionsbyrå 1966 och Svenska sparbankernas Fastighetsbyrå 1966, för att nämna de viktigaste namnen.

1956 trädde en ny lag om jordbruksbankverksamhet i kraft. Medlemmarnas personliga ansvar för bankernas verksamhet avskaffades, medlemskapet breddades och begränsningen av kreditgivningen till fastighetsinnehav lättades. Samtidigt omvandlades den nationella organisationen och en centralbank, Föreningsbankernas Bank, etablerades med en bolagsstruktur som liknar Sparbankernas Bank.

1970-talet präglades av lagstiftning som antogs 1968 och som gav jordbruksbankerna och sparbankerna samma rättigheter att bedriva bankverksamhet som affärsbankerna. De formella gränserna mellan kreditinstituten försvann i stort sett.

1974 bytte jordbruksbankerna namn till Föreningsbanken. Både medlemskapet och bankverksamheten expanderade under 1970-talet.

Under denna period införde bankerna automatisering och nya produkter för allmänheten och småföretag introducerades. Konkurrensen inom företagssektorn intensifierades.

Och precis som sparbankerna utnyttjade fackbankerna möjligheterna i 1968 års lagstiftning och började fylla i marknader som traditionellt varit affärsbankernas territorium. Detta var särskilt viktigt med tanke på att jordbrukssektorns kreditbehov minskade relativt sett.

Både sparbankerna och fackbankerna var mycket aktiva i förhållande till de företag som växte under 1980-talet, främst inom fastighets-, förvaltnings- och finanssektorn och därmed etablerades som kommersiella banker. Och medan företagsbankernas andel av utlåningen till traditionell industri avböjde, steg spar- och fackbankernas andel från 6 procent till 20 procent och från drygt 2 procent till drygt 8 procent under 1980-talet.

När kreditinstitutsverksamheten avreglerades under senare halvan av 1980-talet intensifierades ovan nämnda process. Med expansion på bekostnad av svagare värdepapper, större riskexponering och mer komplicerad organisation lades grunden för 1990-talets finanskris.

Under de sista två decennierna av det 20:e århundradet genomgick sparbankerna en ny omvandling – enhet och partnerskap sattes på prov. Idén om att inkorporera sparbankerna föreslogs, så att de kunde omorganiseras till gemensamma aktiebanker.

En parallell process präglade även utvecklingen av fackbankerna.

Kris och återuppbyggnad på 1990-talet

1990 var ett dramatiskt år för hela bankbranschen. Inflationen och en konjunkturnedgång försvagade konkurrenskraften och ökade arbetslösheten. De kreditförluster som både facket och sparbankerna drabbades av gav upphov till diskussioner om frågor som lönsamhet, refinansiering och typer av företagsstruktur.

Kreditförlusterna ökade och de svenska bankerna tvingades bilda särskilda bolag för att hantera kreditföretag som hade hamnat i svårigheter. Medan sparbankerna etablerade Tornet för att hantera dessa uppgifter bestämde sig fackbankerna för att hantera dem genom Mandamus.

Det bedömdes också sannolikt att banksystemet, med undantag för Handelsbanken, skulle behöva ansöka om någon form av statligt stöd. Genom olika lån och garantier från staten lyckades dock de flesta banker komma igenom krisen utan omfattande statligt engagemang.

1992 avstod facket och sparbankerna från sina traditionella ägarformer och Sparbanken Sverige AB och Föreningsbanken AB bildades.

Krisen och omställningen till aktiebolag krävde rationalisering och minskade kostnader. Antalet anställda minskade och utlåningen kontrollerades noga. Redan 1994 uppvisade de svenska bankerna avsevärt förbättrade vinster, främst till följd av minskade kreditförluster.

Övergången till aktiebolag lade grunden för överlevnad.

Ägandet av Sparbanken Sverige bestod av 11 sparbanksstiftelser, 90 fristående sparbanker och ett antal svenska och internationella investerare. Sparbanken Sverige bestod 1994 av 130 lokala kontor.

Swedbank AB

Och med sammanslagningen av Sparbanken Sverige och Föreningsbanken 1997 lades grunden för en stark och effektiv bank med en bred kundbas på närmare fem miljoner människor och ett omfattande kontorsnät. Bankens namn var FöreningsSparbanken.

Banken expanderade i Baltikum genom förvärv av aktier i Hansabank. 2004 blev Hansabank en del av Swedbank och expansionen i öst fortsatte.

FöreningsSparbanken och tidigare Sparbanken Sverige använde namnet Swedbank i internationella sammanhang. 2006 bytte FöreningsSparbanken AB namn till Swedbank AB. Swedbank har sina historiska rötter i sparbanksrörelsen och agerar i många avseenden i enlighet med den grundläggande sparbanksideologin att vara en bank för alla och med starka band till lokalsamhället. Dessutom är bankens största ägare sparbanksstiftelserna, vars huvuduppgift är att främja sparbankskonceptet och bedriva sparfrämjande verksamhet.

Och samarbetet mellan Swedbank och sparbanker är en central del av den svenska verksamheten och bygger på deras gemensamma historia och värderingar.

Idag har Swedbank verksamhet i Norge och Finland samt i Sverige och Baltikum. Dessutom har Swedbank kontor i Shanghai och New York. Swedbank hade tidigare verksamhet i Moskva, S:t Petersburg, Kaliningrad och Kiev, men under 2013 såldes bankens verksamhet i Ryssland och dotterbolaget i Ukraina.